Sofias blogg

jag hatar mitt liv, jag hatar den jag är men egentligen är jag ingenting, jag har ingen identitet. det känns inte kul att leva när man redan är död. jag kan inbilla mig lycka men det varar aldrig länge, lyckan är bara ett minne för att man under olyckan ska känna något sorts hopp om att kanske lyckan kommer tillbaka, det gör den men olyckan tar större del av mitt liv. I nio år har olyckan ärrat mig och gett mig den där känslan av ingenting egentligen spelar någon roll, hopplöshet. Just att jag skulle känna den där ensamheten, som att jag inte riktigt passar in, för jag är ju trots allt inte i den där mallen av hur man ska vara. Kom aldrig nära mig, jag kommer att älska dig för mycket och straffa dig för det. Jag kan inte älska någon för länge, jag trycker ifrån och får dig att hata mig och det värsta är att jag kommer att hata dig för att du hatar mig och jag kommer aldrig glömma hur du sårade mig när det var mitt fel, egentligen.